stinasoet

Häromdan så blev jag så glad för pv hade fixat min cykel! Äntligen ingen ångest över cykeljäveln! Och gissa vad som händer? Jo, efter ungefär sex timmar efter att vi blåst upp däcket och cyklat omkring till stan och en bekant så är det punka på samma däck igen. Vad hände?! Jag blev så förbannad och ledsen över att ingenting går min väg längre att jag fick ett utbrott och slängde cykeln i buskarna och började gå hemåt. Pv var jättesnäll och stod ut med mina utbrott och ledde min cykel medan jag satt och surade på en bänk längre bort.

Ingenting går min väg längre. Det känns som att jag bara har gett upp allt. Min katt går hemma och äter inget annat än gräs och jag kan inte ens förmå min att lyfta på luren och ringa en vetrinär. Vad säger det om mig egentligen? Jag har bara gett upp känns det som. Skolan går skit och jag gör ingenting för att förbättra mina sovtider och orka gå upp på morgonen. Jag pluggar inte ikapp det jag ligger efter med eftersom jag hellre sitter och gör skitsaker som inte ens är viktiga. Jag tillbringade en kvart eller så i duschen igår och bara bölade för jag inte visste vad jag kan göra längre. Det är mitt fel att jag sitter i den här situationen, men inte fan gör jag något åt det.