stinasoet

Jag som kommit in i att gå till skolan, och verkligen hade tänk gå idag! Vad gjorde inte mitt trötta, dumma huvud i gårkväll då? Ställer klockan fel. Jag har verkligen inte råd att vara borta mer, och nu när jag verkligen KÄNDE för att gå till skolan, ja, då funkar det inte. Idag var det dessutom bara en lektion på morgonen, så att klockan bara var felställd en timme räddade ingenting. Annars hade det väl varit frid och fröjd och gå på nästa lektion bara... Men icke! Kom dessutom på att jag missade mitt möte med SYOn igår morse. Fast jag är ändå inte klar med mitt beslut angående Spanskan. Eller... Ja, jag ahr väl egentligen inte så mycket val. Det finns inte ens chans att jag kan ta in allt som jag missat. Fan också. Vad jag har ställt till det för mig.

Aja. Min nerdipp senaste veckorna är i alla fall på väg upp känner jag nu, och jag vill verkligen (faktiskt!) ta tag i det här nu. Bli klar och slippa allt extraarbete.

Att jag skulle få hem min sängstomme och lite andra småsaker från IKEA. Men någonstans på vägen blev det bara en tallrik köttbullar och hem igen. Dålig planering kan man väl skylla på. Undermedvetna säger nog snarare att jag inte är säker på vad jag vill ha riktigt än. Det får bli att tänka lite mer på det där.

IGEN! Hade ställt balkongdörren på glänt utan att dra åt handtaget, och självklart skulle lillknodden dit och nosa och peta upp dörren och självklart hoppa ut (från andra våningen) utan att jag ens visste det. Upptäckte det efter någon timme när jag skulle ut och handla och inte visste vart han tagit vägen. Första tanken var att det var totalkört. Nu kommer jag aldrig hitta honom.

SOM TUR VAR så kände han nog igen sig i området, för han låg och gömde sig i rosenbuskarna utanför porten! Blev så glad att jag nästan började grina på stört, men han var så glad över att jag kommit ut så det vart mest kelande och förbannande över att jag varit så dum. Han sprang villigt upp för trappen och in i lägenheten (vilket han aldrig gör) så han var nog glad över att komma hem igen i alla fall. Lilla knodden, gör aldrig mer så!

Jag orkar inte med att känna denna press på att hela tiden lyckas och klara av saker. Nivån är för hög för mig just nu, och det känns verkligen inte bra. Jag kans intala mig hur många gånger som helst att jag ska gå till spanskalektionen och plugga på bussen ner mot västkusten imorrn, och avgöra sen om jag ska fortsätta eller inte. Men sanningen är att jag sitter här och skiter i lektionen och även om jag tar med mig boken på bussen imorrn så kommer jag inte läsa ett skit. Det gick ju så bra, och nu sitter jag här med gamla vanor upp till halsen. Fan också.

Jag går heller hemma och rultar runt faktiskt.

Nja... Det blev en tidig kväll för min del i fredags, och igår så satt vi hemma och spelade poker till två ellernåt. Gick upp rätt så tidigt idag, för imorrn MÅSTE jag gå till skolan. Ska nog försöka ta mig hem tidigt idag, måste plugga massa. Nu blir allt bara osammanhängande när jag skriver känner jag, så nu slutar jag nog.

Och göra det man tyckte var kul förr. Det har blivit liiiite för mycket osocialt sittande framför spel och TV utan en tanke på att det är annat som får lida. Därför tar jag nu min spanskabok ner till kebabbaren och ska råplugga 1½ timme innan lektionen. Nu är det dags att skolan får komma till skott för det känns som det var alltför längesen jag verkligen pluggade.

Alla de här kändisbloggarna, inga namn nämnda, klagar jämt på att de känner sig förföljda ute på stan och att de inte gillar den fula sidan av kändisskapet... Men tänk då;

En skådis som vill göra sitt jobb (att skådespela) får kändisskapet på köpet, i och med att han eller hon syns så mycket inom media (vilket är hans/hennes jobb). Men en bloggare å andra sidan, de väljer att bli kända. De lever på att bli kända. De fläker med flit ut hela sitt liv inom media, och skriver till sina läsare, utan att ha gjort någonting stort som de kan bli kända för. De går med flit ut med sitt liv inom media, och ska därför inte få lov att klaga över att de tycker den fula sidan av kändisskapet är jobbig. Dom skriver för kändisskapets skull, både den fina och den fula sidan av det, och gillar dom inte det så kan dom sluta. Det är ett val, så varför klaga över ett val som de själv gjort? Det är inte läsarnas fel, eller hatarnas fel, det bara är så. Är du känd så får du två sorters "fans", och det är ingen hemlighet, de visste vad de gav sig in i och nu får de ta smällen.

Sluta klaga eller sluta skriv. Så enkelt är det.

Det har verkligen bara gått neråt nu... Från att jag i en månad höll bloggandet jättebra och bloggade flera gånger om dagen så har det gått till att jag inte bryr mig längre. Visserligen var det väl så här jag hade tänkt mig att mitt bloggande skulle se ut och bli, men det känns på något sätt fel. Som att det inte avslutades alls på det sättet jag hade tänkt mig, som att bloggandet slutat pga ett allmänt ointresse till allt, istället för enbart ointresset för bloggen.

Aja, idag blir det andra bullar i alla fall. Ska om ett par timmar sega mig ner till stan och sätta mig och luncha och råplugga spanskan. Det är väl straffet för att man inte pluggar på de tider som man ska, men allvarligt talat så känner jag det som att jag lär mig bättre när jag har press på mig ändå. Den här veckan har det faktiskt gått rätt bra med skolan, men det känns verkligen som att jag missat en del som jag måste ta itu med inom en snar framtid.

Att glädja sig över är väl att det känns skönt att Hilding äter igen och att han verkligen ser ut att må bättre. Innan veterinären så satt han en vecka under soffan och gömde sig. Nu sitter han och solar sig i morgonsolen och ser ut att njuta för fullt. Han äter bra nu och verkar ha mycket massa mer energi i kroppen.

Aja, dags att städa lite mera tror jag, känns inte som att jag kommit så långt ännu...

Hilding har ända sen han flyttade till mig ätit dåligt och nu senaste 1-2 veckorna slutat äta helt och hållet, och när jag idag tog honom till veterinären så var jag helt inställd på att jag skulle åka hem utan mitt lilla hjärta. Jag var helt säker på att det skulle stå mellan Hilding och en massa pengar som jag inte har, tyvärr. Att jag skulle få ångra grovt att han inte har någon försäkring. Vi åkte i alla fall in och han fick lämna ett blodprov och det kändes helt hopplöst ett tag där... Veterinären sa i alla fall att han hade förhöjda levervärden av sin svält, men gav inget direkt svar på varför han hade svältit sig själv. Han fick lite vätska under nackskinnet och mot alla odds så fick jag ta med mig min lilla parvel hem igen och tvångsmata honom. Sagt och gjort, jag åkte hem och tvångsmatade honom pyttelite eftersom jag inte skulle tvinga i honom massor med tanke på att han inte ätit på ett tag.

Så när jag gjort det så sticker han iväg till sin egen matskål och börjar slicka i sig tacoköttfärssen som låg där (eftersom jag vet att han gillar det så gjorde jag det åt honom tidigare på dagen). Han slickade i och för sig bara i sig kryddan och lämnade färsen, men det var en lite strimma hopp om att han kan bli mycket bättre! Jag var astrött i alla fall så jag däckade i säng rätt fort efter det, och nu när jag gick upp för en timme sen så satt han i köket och hade slickat rent hela skålen! Överlycklig som jag var började jag sleva upp av veterinärsmaten (som ska vara bra för levern och samtidigt påskynda förbättrandet) och ger det till honom. Och han mumsar mat som jag aldrig sett honom göra innan! Vad det är var som hände på kliniken så var det väl värt spenderade pengar om det visar sig att han börjar att äta så som han ska göra igen. En liten strimma hopp gror om att han kan bli bättre, men allt är inte över ännu.

Häromdan så blev jag så glad för pv hade fixat min cykel! Äntligen ingen ångest över cykeljäveln! Och gissa vad som händer? Jo, efter ungefär sex timmar efter att vi blåst upp däcket och cyklat omkring till stan och en bekant så är det punka på samma däck igen. Vad hände?! Jag blev så förbannad och ledsen över att ingenting går min väg längre att jag fick ett utbrott och slängde cykeln i buskarna och började gå hemåt. Pv var jättesnäll och stod ut med mina utbrott och ledde min cykel medan jag satt och surade på en bänk längre bort.

Ingenting går min väg längre. Det känns som att jag bara har gett upp allt. Min katt går hemma och äter inget annat än gräs och jag kan inte ens förmå min att lyfta på luren och ringa en vetrinär. Vad säger det om mig egentligen? Jag har bara gett upp känns det som. Skolan går skit och jag gör ingenting för att förbättra mina sovtider och orka gå upp på morgonen. Jag pluggar inte ikapp det jag ligger efter med eftersom jag hellre sitter och gör skitsaker som inte ens är viktiga. Jag tillbringade en kvart eller så i duschen igår och bara bölade för jag inte visste vad jag kan göra längre. Det är mitt fel att jag sitter i den här situationen, men inte fan gör jag något åt det.

För det är Stinas födelsedag, hurra, hurra, hurraaa!

Idag fyller jag 21 år, och jag har sovit bort det mesta av min dag :) Pv är nu på väg över och vi ska fika lite och sen gå på restaurang! Har lite paket från mamma och pappa också som jag ska öppna. Det kan nog bli kul! Jag vet i och för sig att det är en väska och plånbok i pappas paker, men har ingen aning om hur de ser ut... Mamma skickade bara massa småsaker sa hon, så det är nog inga större grejer. Men idag ska jag ha en mysdag och äta massa praliner som jag köpte! Redan öppnat asken i brist på bättre att göra när jag väntar, så det är nog slut innan pv har ringt på dörren. Haha!

Nåväl, vilken smak ska man ta härnäst?

Jag tog mig till skolan idag fakiskt. Först verkade det som att lektionen inte ens skulle bli av eftersom läraren var sen och igår så hade han tydligen inte ens kommit! Men ha dök upp i sista sekunden verkligen. Alla snackade om att dra så jag sa hejdå till klassisarna och var på väg bort då han kom rusande från ingen stans. Det hände väl sen ingenting egentligen. Muntlig redovisning på måndag om alkohol-riktlinjer och hur kommunerna följer det (Jättekul.......).

Unnade mig sen ett drop in-klipp inne i stan, och ville väl att hårfrisörskan skulle göra något roligt med min frisyr, kanske till och med kleta i lite färg i det. Men jag fick känslan av att hon hellre ville få det överstökat än att hålla på och pilla i en timme, så det blev en enkel axellång klippning. Inget fel på det, men jag hade nog velat ha det lite mer fantasifullt. Men å andra sidan; jag som inte ens orkar pilla med mitt hår ordentligt på helgerna, varför ska jag då helt plötsligt göra det på vardagarna? Nä, jag tror nog att det blev bäst som det blev. Och direkt fult blev det ju inte heller, och jag slipper massa tungt hår som jag ändå får ont i huvudet av att ha uppsatt.

Ska ta itu med köket idag, och plocka upp småsakerna från golvet nu, sen så är hela min lägenhet gnistrande ren. Imorrn är det födelsedag! Tårta kanske? Upp till pv tror jag. Imorrn ska jag bara luta mig tillbaka (och gå på ett idrottspass), så jag lämnar det till honom. Har dessutom fått paket från både mamma och pappa på posten, så det ska jag hämta också. Får se om det blir senare idag eller imorrn. Det kvittar väl egentligen.

Haade det inte varit för att jag satt och skrattade åt fyrans Cook-a-long-live-flopp så hade jag missat helt att Heroes hade börjat sända igen! Nog måste väl fyran förstått att de kommer dubbla sina tittare om dom promotar en sån gigantisk serie som Heroes? Jag tackar min stjärna för att jag hade TVn på och inte missade något!

Det enda jag vill göra nu för tiden är att sitta hemma och glo. Jag vill inte gå i skolan, jag vill inte jobba, jag vill inte göra något längre. Och jag har definitivt ingen lust att åka hem till västkusten i slutet av september. Nu fyller jag snart år och jag bryr mig knappt.

Jag äter knappt något längre och jag har inget sug efter att äta något heller. Sanningen är väl att jag knappt kan ta hand om min katt ens. Jag låter hemmet förfalla, och jag låter mig själv förfalla. Jag har ingen lust på livet längre? Jag vet faktiskt inte, och jag vet inte vad jag ska tänka om det heller. Eller bry mig om att tänka någonting. Jag vill bara få dagarna att flyta på utan massa måsten just nu.